chalele

det är så himla mycket som hänt i mitt liv på så sjukt kort tid nu. jag skulle kunna skriva om allt, ett flera sidor långt inlägg, bara för att skriva av mig, men det får bli en annan gång. däremot vill jag lyfta fram en speciell sak som faktiskt får mig att känna mig stolt över mig själv. för ett halvår sedan var ensamhet min största rädsla. på grund av saker som hänt tidigare i mitt liv klarade jag inte av att vara för mig själv utan att få fullständig ångest. och skulle jag sova själv fick jag panik. jag var bunden till människor 24 timmar om dygnet. under några års tid gjorde jag mig beroende av vissa människor, däribland mitt ex, en av mina vänner, min mamma, och min nuvarande pojkvän. jag skäms så otroligt mycket över hur det har påverkat dessa människor och jag känner nu att jag står i skuld till dom. det var fruktansvärt att leva på det viset. när jag tänker tillbaka på det nu så kan jag erkänna att mitt betéende verkligen var sjukligt, och det var helt enkelt för att Jag Var sjuk.

sedan bara några veckor tillbaka har detta dock vänt helt och hållet. för första gången på år klarade jag av att vara ensam, att sova ensam. en hel helg dessutom. helgen därpå var jag också helt ensam, och den helgen kunde jag dessutom njuta lite av ensamheten. det är kanske inte så konstigt, jag hade några år att ta igen. sedan dess har jag och min pojkvän börjat ta lite mer tid ifrån varandra, någon natt eller två i veckan iallafall. dels för att få ensamtid och hinna sakna varandra lite, men också för att jag ska fortsätta träna på detta. på köpet bråkar vi betydligt mycket mindre nu än innan, vilket är en otrolig lättnad. jag mår dessutom bättre nu än vad jag gjort på flera år. när någon frågar mig hur jag mår kan jag ärligt och uppriktigt svara "bra!" för första gången på sjukt länge. jag känner mig glad, fri, jag vågar mer, min självbild och mitt självförtroende ökar, och allt detta gör att jag slipper leva så begränsat som jag gjort, men också att jag kan slappna av mer och leva ut på riktigt.

 

jag är fruktansvärt stolt över mig själv för detta. att jag kunde fixa dethär trodde jag aldrig. jag var helt säker på att jag inte skulle vara ensam en enda dag eller natt i hela mitt liv, och att om jag skulle vara ensam så skulle jag dö. det trodde jag på riktigt, för bara några månader sen..

 

vilken jävla förändring. jag mår så jävla bra.

och jag måste bara tacka simon för allt han hjälpt till med.
du utmanar mig, och jag växer av det.
Tack.

det är när man inte har det nära, man inser hur mycket man verkligen vill ha det. och inte något annat på hela planeten jorden. klyché ha? javisst. men framförallt, vilken jävla svidande sanning. för man vill ju ha det. den. saken där borta. till höger i sängen, den nyblivet tilldelade platsen. under en urtvättad, smutsig och jävligt obehaglig, fast ändå skön, ljuslila filt. lukten av hud, värme, svett, möjligtvis gårdagens deo, eller kanske lite smuts. huvudet mot det unga bröstet och håret från armhålan nästan kittlande i nacken. släta fingrar som långsamt stryker över dig. varma läppar som möter din panna i en morgonkyss. hans kropp tätt intill. honom. ingenting betyder så mycket som att få dela detta med just han, och allt annat är fullkomligt jävla värdelöst.

men så är han inte här.

tystnaden väckte henne.

tankespridd.

sentimental.

sådär på morgonkvisten.

kom sol.

kom sommar.

I do not love you as if you were salt-rose, or topaz,

or the arrow of carnations the fire shoots off.

I love you as certain dark things are to be loved,

in secret, between the shadow and the soul.

I love you as the plant that never blooms

but carries in itself the light of hidden flowers;

thanks to your love a certain solid fragrance,

risen from the earth, lives darkly in my body.

I love you without knowing how, or when, or from where.

I love you straightforwardly, without complexities or pride;

so I love you because I know no other way

than this: where I does not exist, nor you,

so close that your hand on my chest is my hand,

so close that your eyes close as I fall asleep.