min älskade simon. jag blir så rädd ibland. rädd för att vi glömmer bort varför det blev du och jag. varför vi kämpade. vad som drev oss. varför vi blev kära. varför vi älskade varann, och älskar varann. svaren på dom frågorna tynar bort och hamnar i bakgrunden när dåliga saker händer, när vi bråkar, när vi möter hinder, när vi mår dåligt. vi måste hitta det igen. jag vill inte förlora dig. och jag är så rädd för det. jag gör vad som helst för dig. för vår kärlek. snälla hjälp mig att hitta dit igen. jag tänker inte ge upp. ta min hand så hjälps vi åt?
come on in I've gotta tell you what a state I'm in I've gotta tell you in my loudest tone that I started looking for a warning sign when the truth it I miss you.
min älskade simon. jag har verkligen ingen rätt att behandla dig som jag gör ibland. förlåt mig. jag vaknade imorse med en klump i bröstet, jag ville gråta direkt. nu mår jag inte alls bra. och mycket av det är på grund av hur dålig jag är för dig. och mot dig. inte för att det gör något mer okej, men i min utredning/diagnos (som jag läste igenom igen igår) står det att jag har väldigt lätt för att ta åt mig. alltså att jag kan inte läsa av vissa grejer, utan uppfattar det som kritik riktat mot mig. jag hade mycket problem med detta när jag var liten. kunde gå förbi en okänd människa som kanske hade på sig ett visst klädesplagg som jag tyckte var fult, och då kunde det vara som ett slag i min mage och jag kunde börja stormgråta för att jag tog åt mig personligen. jag har iförsig fortfarande mycket problem med detta, men jag hade typ inte lagt så stor vikt i det när jag gick igenom min utredning sist, så nu när jag läste det igen kändes det som att många bitar föll på plats. jag är väl sån. men jag hatar det. jag försöker verkligen att inte uppfatta allt som knivar mot mig, men det är jättesvårt för min hjärna gör liksom det av sig självt. jag är iallafall lite glad över att jag läste det igår, för jag fick mer förståelse över varför jag är så knäpp. det är mycket jag inte förstår om mig själv och jag vet inte vem jag är typ. men med tiden faller allt på plats och även om det är hårda besked man får, så vet man iallafall om det. och det är skönt. hur som helst så kopplar jag nu ihop denna svårighet med många saker som skapat konflikter mellan oss, och jag fattar ännu mer varför vi har så svårt att förstå varandra. jag vet inte riktigt hur detta ska hjälpa oss, men jag ville bara att du skulle veta. vågade inte säga något igår för jag ville inte dra åt mig massa uppmärksamhet när jag gjort dig så ledsen. förlåt iallafall, för att jag är så knäpp. jag hoppas att vi kan lösa alla problem med tiden och förstå varandra bättre, så att konflikter blir lindriga och helst färre dessutom. älskar dig min sol. puss.
