Fia

min älskade simon.
vi kan inte ge varandra det vi behöver i nuläget. du behöver en stabil och normal vardag, ett stabilt förhållande och en stabil flickvän. jag kan inte vara det för dig, för jag är inte stabil, och att leva med mig så ostabil som jag är, är en ständig kamp.
jag å andra sidan vill så gärna ha din förståelse och ditt stöd när jag mår dåligt, för det finns ingen som vet mer än vad du gör om mig och hur jag mår nu. men du kan inte ge mig det, för du förstår inte mig, och igår visade du tydligt att du varken har ork eller vilja att stötta eller trösta mig.
jag beskyller dig inte för något, jag snarare förstår hur jobbigt det här är för dig, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för vad du måste gå igenom med mig.
vad jag däremot insåg igårkväll, mer än det här att du knappt orkar med mig längre, var att du nog inte har förstått allvaret i mitt mående. jag tror iallafall inte det. för mig är det nästintill omänskligt att stå och skrika på någon att man inte bryr sig alls, utan skiter fullständigt i hur den mår, till någon som har så svår ångest och för tillfället är så förstörd att personen i praktiken inte vill något annat än att försvinna. det får mig att tro att du nog inte fattar hur illa det är, för då skulle du inte göra så.
så illa är det iallafall. och det är med tyngd i mitt bröst som jag måste erkänna att jag inte klarar detta längre, och därför måste åka. tankarna om det som hampus utsatte mig för jagar mig hela tiden. jag får aldrig slappna av. och hela den här grejen med game of thrones har helt och hållet slått snurr på mitt huvud. det är en konstant ångesttriggare som jag lever med varje dag, eftersom du och vännerna på skolan tittar på serien och pratar om den. du läser dessutom böckerna, och jag får aldrig ro från det. att bara höra namnet, titeln, blir en bil som tränger in i mig med ord som ”hampus, övergrepp, porr, sex, äcklig, smutsig, ångest”. den påminner mig liksom hela tiden om allt det där som jag inte vill minnas.
det är säkert svårt för dig att förstå att en liten serie kan göra så stor inpakt på mig, men i nuläget är det så, och jag har nått min brytpunkt. jag kommer att kunna bemöta serien normalt när jag gått terapi och fått verktygen för att hindra att den väcker så mycket ångest i mig, men jag är som vi båda vet inte där än. och jag kommer ge dig ett ultimatum snart om jag inte får komma ifrån det här. jag eller game of thrones, liksom. hur sjukt låter inte det? så är det. och det är ju uppenbarligen precis lika svårt för dig att offra den serien för mig, som är det är för mig att släppa taget om dig, och därför blir mitt ultimatum svarslöst. därför åker jag nu. jag behöver pausen från allt detta. miljöbyte. en icke game of thrones-präglad miljö. en icke-ständig påminnelse om hur fruktansvärt äcklig och smutsig jag känner mig efter allt som hände med hampus. jag kan komma tillbaka hem till ljungskile imorgon, eller efter helgen, eller om en vecka, eller två. det beror helt på hur jag mår och vad som händer på psykakuten imorgon, men också hur du bemöter det här. du får gärna höra av dig till mig. det kommer jag göra med dig. i denna sekund som du läser detta saknar jag dig redan fruktansvärt mycket. det gör mig så himla ledsen att vi inte kan finnas för varandra och stötta varandra nu, för det är nu som iallafall jag behöver det som mest. och jag vill att du ska veta att jag är ledsen att det är såhär. men jag klarar faktiskt inte att leva såhär mer just nu.

jag älskar dig så obegripligt mycket simon, med hela mitt hjärta och min själ. glöm aldrig det.

min älskade simon.
okej, angående det här med game of thrones då. jag är faktiskt sjukt trött på att känna att jag gör fel hela tiden. och att inget jag känner, ingen instinkt jag har, eller reaktion jag får är mänsklig på något sätt, utan bara för att jag "är sjuk". så jävla sjuk är jag faktiskt inte. jag är en människa också. så nu vill jag påminna dig om en sak.

jag kan dra mig till minnes att jag satt och tittade på top model en gång, och i ett av avsnitten skulle tjejerna posa med manliga modeller. du låg bredvid mig och tittade en stund, och såg då de manliga modellerna stå där halvnakna när dom skulle posera. då blev du nojig och började fråga mig om jag tyckte dom var snygga och så sa du att jag säkert tyckte dom var snyggare än dig, och sen sa du att du blev svartis, sen skämdes du ett tag. jag minns väldigt väl att jag då stängde ner avsnittet och kramade om dig och sa att jag inte alls tyckte så, och att dom är fula och du är fin osv.
då vill jag att du ska tänka dig hur du hade upplevt det om det var så att det var manliga modeller med i varenda avsnitt? och att dom dessutom inte bara var halvnakna, utan helt nakna. och att dom skulle vara så sensuella som möjlöigt i varenda scen, och dessutom interagera med de kvinnliga modellerna, och ha massa sex hela tiden. hade du varit bekväm med att jag satt och tittade på flera säsonger av en sådan serie, tror du? när du blev nojig och svartis bara av att 3 halvnakna killar var med i ett avsnitt?

liksom, hur tänker du, undrar jag ibland? självklart är det jobbigt för mig att du sitter och tittar på game of thrones när varenda avsnitt är präglat av nakna tjejer och sex. varesig jag är sjuk eller inte, så hade jag ändå inte känt mig bekväm med det, precis som jag inte skulle känna mig bekväm med att du tittade på porr (vilket jag anser är typ samma sak som den serien).
och det kan jag lova dig att många tjejer känner likadant som mig i, så det handlar verkligen inte om att jag är sjuk, och att när jag blir frisk, om jag nu blir det, så kommer jag plötsligt vara okej med att du tittar på den serien igen. absolut inte. det handlar om att du är i ett förhållande med en tjej och du bör inte ha något behov what so ever av att spendera flera timmar framför en serie med hundratals andra nakna tjejer. det är liksom inte okej, vad du är tycker eller känner. hade du varit i min sits så hade du känt likadant. till och med tanita sa att hon tycker det är jobbigt att kolla på den med jens, eftersom hon är kär inte honom och inte vill att han ska se massa andra tjejer, utan att han bara ska se henne, men att hon kollar med honom ändå för att hon då får umgås med honom och vara honom nära. och dom är inte ens ihop! fattar du eller?

sen att jag kanske får lite värre ångest än vad andra tjejer hade fått av det, handlar om att jag är extra känslig mot sex och nakenhet, och det kan jag fanimig tycka att du kan visa lite respekt och förståelse för, istället för att ligga och gnälla om att du inte får titta på din serie. jag har blivit utsatt för något jävligt jobbigt, och ja, jag tycker just nu synd om mig själv för det, för jag mår fruktansvärt dåligt och måste vänta flera månader på hjälp. så du kan väl iallafall som min stöttande pojkvän ha lite gnutta sympati? eller är den serien viktigare för dig än din flickväns välmående? snälla, sluta gnälla och respektera din flickvän. du läser ju böckerna, det borde väl fan räcka?
over and out.

kommer mamma någonsin att bli frisk?
när då?
kommer vi kunna ta igen all tid vi missat?
minns hon att jag såg henne när hon försökte ta sitt liv?
att jag hittade henne?
kommer jag någonsin våga berätta allt jag velat säga till henne under alla år?
kommer jag såra henne?
har jag varit, och är jag en dålig dotter?
är det fel på mig?
är det fel på alla omkring mig?
är jag sjuk på riktigt?
finns det något med mig som är friskt?
finns det något med mig som är vackert?
som är värt att kämpa för?
förtjänar jag dig?
vill du egentligen, egentligen, egentligen vara med mig?
är du kär i mig fortfarande?
älskar du mig?
eller inbillar du dig att du älskar mig?
hatar du mig?
vet du om att jag har så fruktansvärt dåligt samvete över hur jag behandlat dig?
har jag skadat, ärrat dig för livet?
har du gjort det med mig?
är det sant att du verkligen inte tyckte alla dom där tjejerna var så snygga som du sa?
att det bara var något du sa för att vara tuff, och för att såra mig för att jag hade sårat dig?
och i så fall, varför ville du hämnas på det sättet?
varför hade du behovet?
att förolämpa mig, trycka ner mig och såra mig med mening, med flit, dagligen under en så lång period?
eller är det en lögn?
var du egentligen seriös och tyckte det du sa?
tycker du det fortfarande?
var du att bara en omogen och grabbig kille, och har förändrats nu?
eller är det bara något du säger för att göra mig gladare?
är det egentligen en identitet du fortfarande har, men döljer under ett skal av något du bara är för min skull?
är du nöjd över hur du behandlade mig för att du tyckte jag förtjänade det?
har jag rätt att fortfarande vara sårad?
har jag rätt att låta dig lida för något du gjorde för så länge sedan?
hade jag ens rätt att bli sårad från början, när det var jag som sårade dig först?
vet du om att den personen jag är nu är någon jag inte alltid har varit?
vet du om hur mycket jag drömmer om att få visa dig hur jag egentligen är?
vet du om hur riktigt jävla mycket jag bara vill sluta minnas, sluta känna, sluta gråta och gå vidare?
förstår du frustrationen av att inte kunna göra det?
och varför tror du hela tiden att du är skaparen av alla mina problem, och att jag skulle må bättre utan dig?
förstår du inte att du inte är problemet?
att utan dig kommer ändå all skit stanna kvar?
fattar du inte att jag kommer leva med detta tills jag bearbetat bort det, om det ens går, med eller utan dig?
varför skulle jag då hellre vara utan dig?
förstår du hur mycket jag behöver dig?
ser du att jag har blivit bättre?
att jag blivit bättre på att vara ensam, på att behärska mig, på att ta itu med min ångest och panik?
vet du om att jag skulle göra vad som helst för dig, nästan?
förstår du detta att hampus grundade allt?
och varför gjorde inte hampus likadant mot andra tjejer?
varför var jag annorlunda?
vad var det för fel på mig?
hade jag varit elak mot honom?
förtjänade jag det han gjorde?
kommer jag aldrig komma över det?
aldrig glömma det?
aldrig kunna gå vidare?
kommer jag leva begränsat hela mitt liv?
kommer allt som är sexuellt föralltid vara jobbigt för mig?
kommer vissa personer, serier och filmer för evigt vara en ångestladdad igångtriggare?
kommer jag behöva leva såhär i resten av mitt liv, fastän jag inte vill något annat än att bli av med det?
eller kommer min vilja och motivation vinna över minnena och känslorna i slutet?
hur ska jag gå till väga?
hur gör man?
hur lång är processen att gå vidare?
hur länge ska du behöva leva med det?
hur länge ska du behöva lida för mina problem?
kommer du orka med mig länge till?
kommer du sluta kämpa?
kommer du lämna mig snart?
har våra problem präglat och skadat förhållandet så mycket att det aldrig kommer återhämta sig?