insåg just att shit, nu när jag fyller 18, då innebär det faktiskt att jag blir vuxen.
iallafall på papper. myndig.
jag vill inte bli vuxen. jag är fortfarande mammas lilla flicka ju. ärligt talat. jag vill inte bli mer självständig än vad jag är. jag vill inte ta mer ansvar än vad jag redan gör.
jag har ju tagit ansvar över saker i flera år, som jag egentligen inte skulle gjort. men det bara blev så. nu känns det som jag missat massa istället. som att varje dag som går är ett steg längre ifrån min barndom och allt jag vill ta igen med mamma. blir ju inte samma sak när jag sitter där 30 bast, och hon 60 liksom. då kan man inte riktigt ta igen 10 år av min barndom bara sådär. det är ju hela min tonår.
plötsligt blev jag rädd. jag är bara ett barn.