idag sa mamma till mig att det gick bra på det senaste samtalet
(med psykologen, boendestödet och sjuksköterska).
dom hade funderat på att lägga in henne igen, men nu var inget snack om den saken alls.
hon skulle få stanna hemma. for now.
när hon berättade det sa min ångest bara hejdå och stack.
så nu har jag känt mig glad på riktigt för första gången på länge.
jag har ätit, utan att vilja spy varje tugga, för första gången på länge.
och forhoppningsvis kan jag sova ordentligt inatt, för första gången på länge det med.

folk kanske tycker att jag öppnar mig för mycket här. att jag är en attentionwhore.
jag bryr mig faktiskt inte.
dethär är det enda stället jag går ut om hur jag verkligen mår, om man inte räknar med till mina allra allra närmsta vänner plus familj.
det är min dagbok och jag har inget att skämmas över.
och jag är för en gångs skull glad och känner ett visst hopp om att saker och ting ska bli bra.
äntligen.