min älskade simon. det finns inte mycket någon gjort för mig som betytt så mycket som det du gjorde för mig igår. även om det var en liten sak för dig, var det jättestort för mig. inte bara att du lämnade tillbaka böckerna, eller att du lovade att inte titta mer på serien, utan att du Lyssnade. tog in vad jag sa utan att bli arg eller upprörd. att du lät något komma fram som jag velat säga så länge men inte vågat, för att jag varit rädd för din reaktion. du kommer aldrig förstå hur fruktansvärt mycket det betyder för mig, och hur fint det är av dig att ge mig den respekten som du gjorde. en otrolig tyngd lyftes från mina axlar och det tog ett tag innan chocken lagt sig och jag verkligen förstod vad som hände. men jag blev lycklig. jag kände mig innerligt lycklig på ett sätt som jag inte gjort på länge nu. så Tack, tack så hemskt mycket verkligen. jag hoppas att jag kan göra dig lika gott som du kan göra mig. älskar dig så obegripligt mycket. tack.
du vill att jag ska lita på dig när du inledde vårat förhållande med lögner
du vill att jag ska kunna prata med dig när jag är ledsen när du blir arg på mig om jag berättar, och arg om jag inte berättar
du vill att jag ska tro på dig när du berättar hur snygg och vacker jag är när du sagt exakt samma sak om andra tjejer
du vill att jag ska känna mig speciell för dig när du pratat om andra så som du pratar till mig
du vill att jag ska lita på att du tycker om min kropp när du aldrig sagt att en tjej med liknande utséende, kropp och vikt som mig är snygg
du vill att jag ska känna mig trygg hos dig när du inte kan offra dig och undvika saker som är "triggers" för mig, symboler för övergreppet
du vill att jag ska ha bättre självförtroende när du slänger ur dig alla möjliga fula ord och kommentarer när du är arg
du vill att jag ska tro dig när du förklarar att du "inte är sådan längre, det var bara på låtsas"
när du visar varje dag att du är precis likadan som innan, men att du kanske håller tillbaka mer nu
- du tror att jag efter ett tag kommer glömma allt, genom att försöka sluta upprepa dessa saker. att efter en viss tid kommer jag inte komma ihåg längre, för du har slutat nu. det räcker inte. jag kommer aldrig att glömma på det sättet. jag behöver konkreta bevis på att du inte är som jag skrivit ovan. så sätt igång, prove me wrong, för tiden läker inte alla sår simon.
min älskade simon. vi kan inte ge varandra det vi behöver i nuläget. du behöver en stabil och normal vardag, ett stabilt förhållande och en stabil flickvän. jag kan inte vara det för dig, för jag är inte stabil, och att leva med mig så ostabil som jag är, är en ständig kamp. jag å andra sidan vill så gärna ha din förståelse och ditt stöd när jag mår dåligt, för det finns ingen som vet mer än vad du gör om mig och hur jag mår nu. men du kan inte ge mig det, för du förstår inte mig, och igår visade du tydligt att du varken har ork eller vilja att stötta eller trösta mig. jag beskyller dig inte för något, jag snarare förstår hur jobbigt det här är för dig, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för vad du måste gå igenom med mig. vad jag däremot insåg igårkväll, mer än det här att du knappt orkar med mig längre, var att du nog inte har förstått allvaret i mitt mående. jag tror iallafall inte det. för mig är det nästintill omänskligt att stå och skrika på någon att man inte bryr sig alls, utan skiter fullständigt i hur den mår, till någon som har så svår ångest och för tillfället är så förstörd att personen i praktiken inte vill något annat än att försvinna. det får mig att tro att du nog inte fattar hur illa det är, för då skulle du inte göra så. så illa är det iallafall. och det är med tyngd i mitt bröst som jag måste erkänna att jag inte klarar detta längre, och därför måste åka. tankarna om det som hampus utsatte mig för jagar mig hela tiden. jag får aldrig slappna av. och hela den här grejen med game of thrones har helt och hållet slått snurr på mitt huvud. det är en konstant ångesttriggare som jag lever med varje dag, eftersom du och vännerna på skolan tittar på serien och pratar om den. du läser dessutom böckerna, och jag får aldrig ro från det. att bara höra namnet, titeln, blir en bil som tränger in i mig med ord som ”hampus, övergrepp, porr, sex, äcklig, smutsig, ångest”. den påminner mig liksom hela tiden om allt det där som jag inte vill minnas. det är säkert svårt för dig att förstå att en liten serie kan göra så stor inpakt på mig, men i nuläget är det så, och jag har nått min brytpunkt. jag kommer att kunna bemöta serien normalt när jag gått terapi och fått verktygen för att hindra att den väcker så mycket ångest i mig, men jag är som vi båda vet inte där än. och jag kommer ge dig ett ultimatum snart om jag inte får komma ifrån det här. jag eller game of thrones, liksom. hur sjukt låter inte det? så är det. och det är ju uppenbarligen precis lika svårt för dig att offra den serien för mig, som är det är för mig att släppa taget om dig, och därför blir mitt ultimatum svarslöst. därför åker jag nu. jag behöver pausen från allt detta. miljöbyte. en icke game of thrones-präglad miljö. en icke-ständig påminnelse om hur fruktansvärt äcklig och smutsig jag känner mig efter allt som hände med hampus. jag kan komma tillbaka hem till ljungskile imorgon, eller efter helgen, eller om en vecka, eller två. det beror helt på hur jag mår och vad som händer på psykakuten imorgon, men också hur du bemöter det här. du får gärna höra av dig till mig. det kommer jag göra med dig. i denna sekund som du läser detta saknar jag dig redan fruktansvärt mycket. det gör mig så himla ledsen att vi inte kan finnas för varandra och stötta varandra nu, för det är nu som iallafall jag behöver det som mest. och jag vill att du ska veta att jag är ledsen att det är såhär. men jag klarar faktiskt inte att leva såhär mer just nu.
jag älskar dig så obegripligt mycket simon, med hela mitt hjärta och min själ. glöm aldrig det.
helt ärligt. hur i helvete kan du stå och säga att du inte bryr dig hur jag mår? att du inte bryr dig om varför? och att du t.ex. inte bryr dig om hur påverkad jag är av game of thrones? alltså fattar du ingenting? det här är på allvar! jag gick iväg från kvällsfikat igår och kräktes. jag kunde inte hålla tillbaka ångesten. jag vill bara försvinna. och du har mage att säga att du skiter i hur jag mår? sorry, men det funkar inte att säga att du skiter fullständigt i allt det här. du är tillsammans med mig, du är den som ska vara mest stöttande, men tvärt om så bryr du dig minst av alla runt omkring mig. jag förstår verkligen inte. du kan ju lika väl säga "fine, begå självmord då :) jag bryr mig inte, för jag skiter i hur du mår" det är exakt så du målar upp dig själv när du står och upprepar att du inte bryr dig. och framförallt så är det exakt så det känns.
min älskade simon. okej, angående det här med game of thrones då. jag är faktiskt sjukt trött på att känna att jag gör fel hela tiden. och att inget jag känner, ingen instinkt jag har, eller reaktion jag får är mänsklig på något sätt, utan bara för att jag "är sjuk". så jävla sjuk är jag faktiskt inte. jag är en människa också. så nu vill jag påminna dig om en sak.
jag kan dra mig till minnes att jag satt och tittade på top model en gång, och i ett av avsnitten skulle tjejerna posa med manliga modeller. du låg bredvid mig och tittade en stund, och såg då de manliga modellerna stå där halvnakna när dom skulle posera. då blev du nojig och började fråga mig om jag tyckte dom var snygga och så sa du att jag säkert tyckte dom var snyggare än dig, och sen sa du att du blev svartis, sen skämdes du ett tag. jag minns väldigt väl att jag då stängde ner avsnittet och kramade om dig och sa att jag inte alls tyckte så, och att dom är fula och du är fin osv. då vill jag att du ska tänka dig hur du hade upplevt det om det var så att det var manliga modeller med i varenda avsnitt? och att dom dessutom inte bara var halvnakna, utan helt nakna. och att dom skulle vara så sensuella som möjlöigt i varenda scen, och dessutom interagera med de kvinnliga modellerna, och ha massa sex hela tiden. hade du varit bekväm med att jag satt och tittade på flera säsonger av en sådan serie, tror du? när du blev nojig och svartis bara av att 3 halvnakna killar var med i ett avsnitt?
liksom, hur tänker du, undrar jag ibland? självklart är det jobbigt för mig att du sitter och tittar på game of thrones när varenda avsnitt är präglat av nakna tjejer och sex. varesig jag är sjuk eller inte, så hade jag ändå inte känt mig bekväm med det, precis som jag inte skulle känna mig bekväm med att du tittade på porr (vilket jag anser är typ samma sak som den serien). och det kan jag lova dig att många tjejer känner likadant som mig i, så det handlar verkligen inte om att jag är sjuk, och att när jag blir frisk, om jag nu blir det, så kommer jag plötsligt vara okej med att du tittar på den serien igen. absolut inte. det handlar om att du är i ett förhållande med en tjej och du bör inte ha något behov what so ever av att spendera flera timmar framför en serie med hundratals andra nakna tjejer. det är liksom inte okej, vad du är tycker eller känner. hade du varit i min sits så hade du känt likadant. till och med tanita sa att hon tycker det är jobbigt att kolla på den med jens, eftersom hon är kär inte honom och inte vill att han ska se massa andra tjejer, utan att han bara ska se henne, men att hon kollar med honom ändå för att hon då får umgås med honom och vara honom nära. och dom är inte ens ihop! fattar du eller?
sen att jag kanske får lite värre ångest än vad andra tjejer hade fått av det, handlar om att jag är extra känslig mot sex och nakenhet, och det kan jag fanimig tycka att du kan visa lite respekt och förståelse för, istället för att ligga och gnälla om att du inte får titta på din serie. jag har blivit utsatt för något jävligt jobbigt, och ja, jag tycker just nu synd om mig själv för det, för jag mår fruktansvärt dåligt och måste vänta flera månader på hjälp. så du kan väl iallafall som min stöttande pojkvän ha lite gnutta sympati? eller är den serien viktigare för dig än din flickväns välmående? snälla, sluta gnälla och respektera din flickvän. du läser ju böckerna, det borde väl fan räcka? over and out.
kommer mamma någonsin att bli frisk? när då? kommer vi kunna ta igen all tid vi missat? minns hon att jag såg henne när hon försökte ta sitt liv? att jag hittade henne? kommer jag någonsin våga berätta allt jag velat säga till henne under alla år? kommer jag såra henne? har jag varit, och är jag en dålig dotter? är det fel på mig? är det fel på alla omkring mig? är jag sjuk på riktigt? finns det något med mig som är friskt? finns det något med mig som är vackert? som är värt att kämpa för? förtjänar jag dig? vill du egentligen, egentligen, egentligen vara med mig? är du kär i mig fortfarande? älskar du mig? eller inbillar du dig att du älskar mig? hatar du mig? vet du om att jag har så fruktansvärt dåligt samvete över hur jag behandlat dig? har jag skadat, ärrat dig för livet? har du gjort det med mig? är det sant att du verkligen inte tyckte alla dom där tjejerna var så snygga som du sa? att det bara var något du sa för att vara tuff, och för att såra mig för att jag hade sårat dig? och i så fall, varför ville du hämnas på det sättet? varför hade du behovet? att förolämpa mig, trycka ner mig och såra mig med mening, med flit, dagligen under en så lång period? eller är det en lögn? var du egentligen seriös och tyckte det du sa? tycker du det fortfarande? var du att bara en omogen och grabbig kille, och har förändrats nu? eller är det bara något du säger för att göra mig gladare? är det egentligen en identitet du fortfarande har, men döljer under ett skal av något du bara är för min skull? är du nöjd över hur du behandlade mig för att du tyckte jag förtjänade det? har jag rätt att fortfarande vara sårad? har jag rätt att låta dig lida för något du gjorde för så länge sedan? hade jag ens rätt att bli sårad från början, när det var jag som sårade dig först? vet du om att den personen jag är nu är någon jag inte alltid har varit? vet du om hur mycket jag drömmer om att få visa dig hur jag egentligen är? vet du om hur riktigt jävla mycket jag bara vill sluta minnas, sluta känna, sluta gråta och gå vidare? förstår du frustrationen av att inte kunna göra det? och varför tror du hela tiden att du är skaparen av alla mina problem, och att jag skulle må bättre utan dig? förstår du inte att du inte är problemet? att utan dig kommer ändå all skit stanna kvar? fattar du inte att jag kommer leva med detta tills jag bearbetat bort det, om det ens går, med eller utan dig? varför skulle jag då hellre vara utan dig? förstår du hur mycket jag behöver dig? ser du att jag har blivit bättre? att jag blivit bättre på att vara ensam, på att behärska mig, på att ta itu med min ångest och panik? vet du om att jag skulle göra vad som helst för dig, nästan? förstår du detta att hampus grundade allt? och varför gjorde inte hampus likadant mot andra tjejer? varför var jag annorlunda? vad var det för fel på mig? hade jag varit elak mot honom? förtjänade jag det han gjorde? kommer jag aldrig komma över det? aldrig glömma det? aldrig kunna gå vidare? kommer jag leva begränsat hela mitt liv? kommer allt som är sexuellt föralltid vara jobbigt för mig? kommer vissa personer, serier och filmer för evigt vara en ångestladdad igångtriggare? kommer jag behöva leva såhär i resten av mitt liv, fastän jag inte vill något annat än att bli av med det? eller kommer min vilja och motivation vinna över minnena och känslorna i slutet? hur ska jag gå till väga? hur gör man? hur lång är processen att gå vidare? hur länge ska du behöva leva med det? hur länge ska du behöva lida för mina problem? kommer du orka med mig länge till? kommer du sluta kämpa? kommer du lämna mig snart? har våra problem präglat och skadat förhållandet så mycket att det aldrig kommer återhämta sig?
min älskade simon. jag blir verkligen irriterad på dethär med tjejer i dataspel. finns det någonsin en brud i ett spel som inte är ditsatt för att vara något slags sexappeal? nej, dom ska alltid vara så sexiga som möjligt, men slimmade kläder som framhäver kroppen, speciellt röven och tuttarna och med den största urringningen i världshistorien. sen ska dom gärna gå och föra sig så sexigt som möjligt, ungefär så som tjejer gör när dom förspelar. skönt att det är det ni killar sitter och kollar på när ni spelar, inte förspelar, utan spelar dataspel. det känns fan fucking förnedrande alltså. sedan vet jag ju sen tidigare att du har en fetisch för spelkaraktärer, så du sitter förmodligen och dregglar över dom också. jag är inte blind. but please, tänk lite på ditt omdöme och sluta spela såna spel, eller respektera iallafall mig och spela när jag slipper se. tack.
min älskade simon. jag förstår att det sårade dig när jag beskrev hur svårt det var att ta ditt ultimatum. förlåt mig. det känns bara ibland som att du fick kämpa så sjukt mycket för mig och med dina känslor, och jag vill liksom visa dig att jag kämpade också! du var inte ensam i den kampen. trots att mödan var värd till 100% att stänga av mina känslor så som jag gjorde, så var det inte lätt. jag fightades som fan, men jag lyckades och det var inte bara för din skull, utan för min också. så tack för att du gjorde det. nu har jag dig och är verkligen lycklig över det. för jag vill inte ha någon annan. so the juice was worth the sqeeze (hehe). stavade säkert fel också. aja.
sen vill jag bara att du ska veta att jag förstår känslan av att ständigt bli jämförd. jag kan erkänna att trots att jag kan tycka att sofia är mindre än en fis i rymden, så har jag ändå jämfört mig själv med henne varje dag under långa perioder. jag känner starkt att hon var bättre än mig. hon ställde inte mycket krav. hon lät dig vara som du var och göra det du ville göra. hon gav dig en sådan otrolig frihet, och jag gör inte det. och det känns skit. jag är jätteavensjuk på henne för att hon kunde det. men jag försöker lägga mer vikt i det du sagt att jag gör bättre än vad hon gjorde för att hålla mig i skinnet liksom.
hur som helst så förstår jag dig och jag vill inte att du ska behöva vara med om dessa jämförelser och känslor hela tiden. jag är lika trött på det som du är. men jag ser det också såhär. förhållanden kan se ut på alla möjliga sätt, och självklart finns det likheter mellan förhållanden. men det jag värdesätter är olikheterna. det är olikheterna som gör vårat förhållande till vårt och ingen annans. för vi är inte som några andra, varken du, jag, eller vi tillsammans. och jag är glad för det. och obviously är mina vänner det också, och dom menar inget illa när dom försöker visa dig hur dom uppskattar det. därför måste vi säga till dom att vi, framförallt du, inte vill bli jämförd mer. att vi inte vill höra något snack om ett gammalt obetydlig ex mer liksom. dom kommer förstå det och respektera det utan något snack om saken. så snälla, gå med på det. jag vill bara inte att du ska må dåligt över detta mer, du behöver inte det. du är värd bättre än så. älskar dig.
jag försöker så mycket jag bara kan att inte tänka på det gamla som hänt, som sårat mig. men när ibland när jag ligger på kvällen och precis ska få ta det lugnt, sova, komma bort från verkligheten, ångesten och stressen en liten stund, så kommer det upp. som om min hjärna jävlas med mig. och jag blir lika förbluffad varje gång, för det gör verkligen fortfarande så jävla ont. ännu en nästan sömnlös natt.
min älskade simon. jag blir så rädd ibland. rädd för att vi glömmer bort varför det blev du och jag. varför vi kämpade. vad som drev oss. varför vi blev kära. varför vi älskade varann, och älskar varann. svaren på dom frågorna tynar bort och hamnar i bakgrunden när dåliga saker händer, när vi bråkar, när vi möter hinder, när vi mår dåligt. vi måste hitta det igen. jag vill inte förlora dig. och jag är så rädd för det. jag gör vad som helst för dig. för vår kärlek. snälla hjälp mig att hitta dit igen. jag tänker inte ge upp. ta min hand så hjälps vi åt?
come on in I've gotta tell you what a state I'm in I've gotta tell you in my loudest tone that I started looking for a warning sign when the truth it I miss you.
min älskade simon. jag har verkligen ingen rätt att behandla dig som jag gör ibland. förlåt mig. jag vaknade imorse med en klump i bröstet, jag ville gråta direkt. nu mår jag inte alls bra. och mycket av det är på grund av hur dålig jag är för dig. och mot dig. inte för att det gör något mer okej, men i min utredning/diagnos (som jag läste igenom igen igår) står det att jag har väldigt lätt för att ta åt mig. alltså att jag kan inte läsa av vissa grejer, utan uppfattar det som kritik riktat mot mig. jag hade mycket problem med detta när jag var liten. kunde gå förbi en okänd människa som kanske hade på sig ett visst klädesplagg som jag tyckte var fult, och då kunde det vara som ett slag i min mage och jag kunde börja stormgråta för att jag tog åt mig personligen. jag har iförsig fortfarande mycket problem med detta, men jag hade typ inte lagt så stor vikt i det när jag gick igenom min utredning sist, så nu när jag läste det igen kändes det som att många bitar föll på plats. jag är väl sån. men jag hatar det. jag försöker verkligen att inte uppfatta allt som knivar mot mig, men det är jättesvårt för min hjärna gör liksom det av sig självt. jag är iallafall lite glad över att jag läste det igår, för jag fick mer förståelse över varför jag är så knäpp. det är mycket jag inte förstår om mig själv och jag vet inte vem jag är typ. men med tiden faller allt på plats och även om det är hårda besked man får, så vet man iallafall om det. och det är skönt. hur som helst så kopplar jag nu ihop denna svårighet med många saker som skapat konflikter mellan oss, och jag fattar ännu mer varför vi har så svårt att förstå varandra. jag vet inte riktigt hur detta ska hjälpa oss, men jag ville bara att du skulle veta. vågade inte säga något igår för jag ville inte dra åt mig massa uppmärksamhet när jag gjort dig så ledsen. förlåt iallafall, för att jag är så knäpp. jag hoppas att vi kan lösa alla problem med tiden och förstå varandra bättre, så att konflikter blir lindriga och helst färre dessutom. älskar dig min sol. puss.
min älskade simon. drömmen jag hade inatt var så sjukt jobbig och jag mår jättedåligt nu. ville kräkas sekunden jag vaknade, samtidigt som jag kände en lättnad över att det bara var en dröm. men trots att det inte var verklighet, så var det ganska likt någonting som faktiskt har hänt på riktigt. för drömmar är ju inte sanna, men dom kan påminna om en händelse som är sann. och det gjorde denna drömmen. jag vågar inte skriva vad som hände i den, vad du gjorde mot mig, för jag är så rädd. och jag vill heller inte såra dig allt för mycket. det är så ansträngande ibland bara. jag kan ta upp något som varit jobbigt för mig, som du har gjort, och som sårat mig, och du vill liksom inte veta av det. på grund av din egen skam och dina skuldkänslor. och därför vågar jag heller inte prata om detta face to face med dig, och skriver istället här. jag vill verkligen inte att du ska må sämre än vad du redan gör. jag vet och jag ser nu hur dåligt du mått av allt som hänt. jag har inte kunnat se det innan, för jag själv har mått så dåligt. man blir ju egoistisk när man är deppig. men nu när jag vet vill jag liksom inte göra saken värre, jag vill bara att du ska må bra. så jag vet inte om jag kommer våga prata med dig om allt som har hänt igen, någonsin. jag skulle bara dra ner dig ännu djupare och det är inte rättvist. däremot så måste jag få ur mig det jag känner och tänker, och kommer därför fortsätta skriva här. så frågan är om inte du ska sluta läsa denna bloggen? för din egen skull alltså. det är upp till dig att bedöma, beroende på hur mycket mer du orkar ta av detta liksom. hur som helst så drömde jag om något du sagt inför mig för jättelängesen. typ i februari eller nåt kanske? och jag hade precis börjat glömma det, förtränga det. självklart ska jag drömma om det då. så jävla typiskt. såhär gör alltid min hjärna mot mig. såfort jag börjar släppa taget om något som jag mått så jävla dåligt över i flera månader, så ska jag drömma om det och på så vis bli påmind och skitdeppig igen. och då spelar det ju ingen roll att det var en dröm, att det inte var verklighet, för det jag mår dåligt över nu är ju den verkliga händelsen som drömmen påminde mig om. så sjukt frustrerande och inte minst irriterande att det ska behöva bli så. jag är så trött på det nu, jag vill bara kunna släppa taget och gå vidare, men tydligen låter inte mitt undermedvetna mig göra det, nej jag ska behöva bli påmind om detta för-fucking-alltid. sen är jag ju iförsig livrädd för att det som hände i drömmen är någonting du faktiskt vill göra i verkligheten också, bara att du vet hur dåligt jag mår och hur jag skulle reagera om du frågade, så du överväger inte att ens fråga liksom. men innerst inne kanske du vill det. och det skrämmer livet ur mig. välkommen tillbaka ångesten, längesen vi sågs?
bara så duvet så skulle betyda allt, verkligen Allt för mig att få se dig lycklig på riktigt en dag. och jag ska försöka göra så gott jag bara kan för att både du och jag ska må bättre och bättre nu, istället för sämre och sämre. kan man förövrigt må sämre än vad vi gör just nu? perhaps that doesn't matter. what matters is that it takes a turn right now. och jag är berädd att göra vad jag kan för det. så från och med nu avråder jag faktiskt dig att fortsätta läsa min blogg, för jag vet hur dåligt du kommer må av det. men som sagt, du gör som du vill.
jag älskar dig mer än vad någon någonsin kan tänka sig. du betyder verkligen allt för mig simon. glöm aldrig det.
