min älskade simon.
jag är jätteledsen, jag mår inte alls bra. din närhet och din tröst betyder verkligen allt för mig just nu. jag hoppas inte att du tycker jag är jobbig..
det är svårt att sörja. och som jag sa kom det som en smäll denhär gången. har haft så mycket i huvudet att jag knappt hunnit inse att farfar verkligen är borta. och nu håller det på att sjunka in. jag tänker på honom mycket, men när jag är med dig kan du hjälpa mig att vila från dom tankarna en liten stund. jag uppskattar verkligen det.
försöker hela tiden att inte skuldsätta mig själv, jag hade dessutom lovat mig själv att inte göra det, men nu gör jag det ändå. allt är inte mitt fel, jag vet. men jag kunde ändå hälsat på honom lite oftare. fast jag kunde ju inte veta att det skulle ta slut så fort. han var ju frisk och pigg bara 2 veckor innan. och det var sämst timeing också. hade fullt upp med mitt eget liv. och det får mig att känna mig så sjukt egoistisk. det skapar dessutom en ångest angående farmor. känner att jag måste hälsa på henne oftare nu, för man vet ju aldrig hur länge till hon håller, trots att hon är frisk nu. men jag har varker tid eller ork egentligen att åka och hälsa på varenda helg, så allt förvandlas bara till en extrem prestationsångest. jag kan inte sova eller äta ordentligt, och jag kan inte fokusera på något annat. vill bara kunna slappna av från ångesten och sorgen för en liten stund. och jag är jättetacksam över att du hjälper mig med det. men oroa dig inte över mig. jag blir bra.