min älskade simon. jag vet att allt är förjävligt ibland. varje dag kan kännas värdelös, hela livet kan kännas meningslöst. och varje dag i snart en månad nu har du sagt till mig att du är trött på att behöva gå igenom det vi går igenom varje dag. konflikter alltså. det gör så jävla ont att höra det. jag vet att det är ett faktum och det är därför det känns.
rakt in i bröstet som en pil.
jag vill ju inte ha det såhär. men allt är mitt fel. jag är fel. för det första har jag extrema problem med vissa saker, alltså sjukliga problem som jag egentligen inte kan rå för, men som jag mår så extremt dåligt över att jag har. för det andra har jag en bristande personlighet. jag är envis och krävande. det måste vara ett helvete att vara tillsammand med mig. förlåt.
jag önskar att jag kunde blir bättre. och jag vill så gärna hjälpa dig med allt som gör dig ledsen. hålla om dig, krama dig och viska i ditt öra att Allt kommer bli bra.
men du låter mig inte alltid att göra det. och än värre är att det skulle vara så dubbelmoraliskt av mig att säga en sådan sak, när jag är en stor orsak till att du mår dåligt.
jag vill ändra på mig, för din skull.
du betyder verkligen allt för mig. du anar inte. snälla, lämna mig aldrig.