onsdagen den 16e november. det var en ganska kylig höstkväll då du försvann. jag hade skyndat mig från skolan för att så fort som möjligt komma till sjukhuset där du låg. när jag väl kom in i rummet gick jag direkt fram till dig. du var varm. du andades tungt, ibland med långa mellanrum mellan andetagen. allt vatten i dina lungor gjorde att utandningarna lät nästan som en kaffekokare. det liksom gurglade. min pappa, bror och syster var redan där. vi var samlade för dig. i omgångar gick jag fram till dig, tog dig i handen, klappade dig över pannan. önskade att du aldrig skulle sluta kämpa, att du skulle ta över all min kraft för att kunna fortsätta. och så höll det på, timme ut, timme in. enda fram tills ett ögonblick då dendär stunden mellan andetagen blev extra lång. mitt hjärta slog volt. jag höll andan med dig. efter ungefär en minut kom en lång utandning. sen var det tyst. det var som om dendär utandningen sa att nu var du i frid. vi kallade in sjuksköterskan, och hon tog fram stetoskopet för att lyssna till ditt hjärta. hon tittade upp och sen kom domdär orden. "nu finns han inte mer." en kniv skar igenom mitt bröst och på blott en sekund hade all kraft i mig lämnat min kropp. jag sjönk ihop i tårar. vi spenderade en sista stund med dig i rummet, för att säga farväl. och innan jag gick tog jag dig i handen. den var fortfarande varm. jag sa att att jag alltid skulle älska dig, aldrig glömma dig, och att du varit världens bästa farfar. sen var det över och vi åkte hem. det var tungt att lämna dig. väl hemma tände jag ett ljus för dig. och innan jag somnar om kvällarna tänker jag att du vakar över mig, och familjen. att du finns kvar där hos oss. och jag önskar att du har det bra, att du funnit frid. jag vill tacka dig för allt du gjort. och du ska veta att du var den bästa farfarn man kunde önska sig. glöm aldrig det. vi ses nog någon gång farfar. tills dess finns du i mina tankar och i mitt hjärta, varje dag. din tid är passerad. du lider inte längre. vila nu.
nyligen påmind om trafikolyckan jag var med om 05 gick jag av bussen på min hållplats. påväg hem promenerade jag längs gatan där olyckan faktiskt inträffade. varenda gång jag går där blir jag påmind om det som hände, och plötsligt inser jag hur längesen det var och hur fort tiden gått. herregud, 2005, det var ju 6 år sedan nu. men när man fortfarande lever kvar i det, när man fortfarande promenerar längs just den gatan varje dag, så känns det så nära ändå. konstigt. det mest ofattbara var nog dock att mannen som med mening körde in i oss bara drog gasen i botten och körde iväg när han såg hur våran bil slog volt efter volt och flög sedan rakt in i en stolpe. jag antar att det är så människan fungerar. när man inser vad fan man gjort, så gör man allt i sin makt för att rymma från det. rymma från händelsen, skulden och konsekvenserna. så jävla fegt. men jag tror jag är likadan själv. så jag förstår honom. det är inte förns först nu som jag verkligen försöker stå för mina misstag och ta emot den skiten man får spottad i ansiktet för dem. när man begått något ont, när man svikit någon annan, eller sig själv, då får man skylla sig själv. då får man stå där rakryggad och ta emot konsekvenserna. och trots att man blir brutalt nedbruten, trampad på, kränkt, så spelar det ingen roll. förr eller senare måste man resa sig upp igen och gå vidare. men det är då man uppfattas som att man inte bryr sig. som att man skiter i vad man gjort. men tänk efter lite. hur ska man kunna nonchalera något när man ständigt blir påmind om det varje dag? när man får höra hur hemsk man är, hur man tappat all värdighet, hur man svikit någon och hur man förändrats. speciellt av den personen man svikit dessutom. jag kan hålla med om att jag är hemsk. att jag har tappat all värdighet är det väl ingen fråga om heller. att jag svikit dig är jag fullt medveten om. och att jag har förändrats är nog möjligt, men tro mig, jag lever inte i förnekelse. däremot måste jag kanske spela hård om jag ska kunna överleva dethär. du får tycka att jag är känslokall. det hjälper ingen, och det förändrar inget. var eviga dag som paserar förbi så vet jag att jag är hemsk. oduglig. och vem vet, så kanske han som körde på våran bil också känner? han kanske sitter i samma situation som mig just nu, bara på en annan plats och under andra omständigheter. så varför ska jag döma honom? om jag någon gång fick träffa honom, så hade jag nog tackat honom för vad han gjorde. det skadade mig, men formade mig. på samma sätt som jag hoppas att jag format dig. sen vet jag vad du går igenom, jag har varit där själv. och därför hoppas jag också att du en dag om några år kommer att tacka mig för att jag lämnade dig, för jag lämnade dig att hitta någon bättre än mig. och det kommer du att göra. om ett tag är vi blott ett minne. men jag vill förevigt vara din vän. det vill jag att du ska veta. dethär är bara början på en ny tid, ett nytt liv, för oss båda. nu kan vi hitta nya platser och skapa nya minnen, och om några år kommer vi att gå förbi dessa platser och tänka vad längesen det var, undra hur tiden gått så fort, men samtidigt känna att det ligger så nära. för man utvecklas, man går vidare och man skapas på nytt hela tiden. trots detta så är allting som hänt fortfarande en del av ens själ. och det kommer man att bära med sig så länge ens hjärta slår. det finns inte så mycket mer jag kan säga. det är livets gång. och det är min sanning.
