onsdagen den 16e november. det var en ganska kylig höstkväll då du försvann.
jag hade skyndat mig från skolan för att så fort som möjligt komma till sjukhuset där du låg. när jag väl kom in i rummet gick jag direkt fram till dig. du var varm. du andades tungt, ibland med långa mellanrum mellan andetagen. allt vatten i dina lungor gjorde att utandningarna lät nästan som en kaffekokare. det liksom gurglade. min pappa, bror och syster var redan där.
vi var samlade för dig.
i omgångar gick jag fram till dig, tog dig i handen, klappade dig över pannan. önskade att du aldrig skulle sluta kämpa, att du skulle ta över all min kraft för att kunna fortsätta. och så höll det på, timme ut, timme in.
enda fram tills ett ögonblick då dendär stunden mellan andetagen blev extra lång. mitt hjärta slog volt. jag höll andan med dig. efter ungefär en minut kom en lång utandning. sen var det tyst. det var som om dendär utandningen sa att nu var du i frid.
vi kallade in sjuksköterskan, och hon tog fram stetoskopet för att lyssna till ditt hjärta. hon tittade upp och sen kom domdär orden. "nu finns han inte mer."
en kniv skar igenom mitt bröst och på blott en sekund hade all kraft i mig lämnat min kropp. jag sjönk ihop i tårar.
vi spenderade en sista stund med dig i rummet, för att säga farväl. och innan jag gick tog jag dig i handen. den var fortfarande varm. jag sa att att jag alltid skulle älska dig, aldrig glömma dig, och att du varit världens bästa farfar. sen var det över och vi åkte hem. det var tungt att lämna dig.
väl hemma tände jag ett ljus för dig. och innan jag somnar om kvällarna tänker jag att du vakar över mig, och familjen. att du finns kvar där hos oss. och jag önskar att du har det bra, att du funnit frid.
jag vill tacka dig för allt du gjort.
och du ska veta att du var den bästa farfarn man kunde önska sig. glöm aldrig det.
vi ses nog någon gång farfar. tills dess finns du i mina tankar och i mitt hjärta, varje dag.
din tid är passerad. du lider inte längre. vila nu.