ibland händer det så mycket att jag inte hinner med. jag liksom tappar greppet. kan inte hålla fötterna på jorden. men mitt i denna situation följer fortfarande känslor med mig. överallt. vad som än händer så är det samma tankar som jagar mig. natt och dag. jag får liksom aldrig lung och ro. jag kan inte sova ordentligt. har konstant ont i huvudet. spänningshuvudvärk. samma som jag hade i trean på gymnasiet, i typ ett halvår haha. det kommer jag aldrig palla nu. denna huvudvärken har varit i ungefär en månad nu. så jävla trött på det. vill inte gå på panodil varje jävla dag. bara önskar att det kunde försvinna. samtidigt är det nog inte konstigt att värken är där hela tiden. jag är så sjukt stressad av alla mina tankar och känslor. misshandeln, mamma, pengar, mikael, farfar, skolan, sömnproblemen, mina störda blockouts, mardrömmarna, sämsta självförtroendet i fucking världen, och inte minst ångesten.. allt är en virvelvind just nu. och på allt detta saknar jag massa gamla vänner hemma i göteborg. vänner från förr. som jag tappat kontakten med. men jag känner mig iallafall någorlunda säker på simon. det är skönt. och jag har oftast ganska kul i skolan just nu.. både under skoltid och efter. så det finns ju bra saker också. det är helt sjukt hur mycket som kan hända på bara ett halvår på en folkhögskola. hur mycket ens liv förändras, och hur mycket man lär sig om sig själv. ingemar säger iallafall att det inte är jag som har förändrats, utan att mitt livs omständigheter har förändrats, och det i sin tur påverkar självklart mig som person. men jag tänker fortfarande likadant, jag känner fortfarande likadant. jag är fortfarande fia. och jag vill så gärna att alla ska se det. hur som helst, finns det någon jag litar på till 100% så är det ingemar, så jag får lita på det han sagt. som sagt, det är väldigt få saker i mitt liv som jag är säker på just nu. och det känns som jag går runt och bara väntar på bättre tider. kanske är dethär det närmsta ett perfekt liv jag kan komma? kanske kommer det bara gå utför härifrån? vad tar man sig till? jag vill bara kunna lägga mig ner i min säng på kvällen och inte ha något som håller mig vaken, eller som väcker mig mitt i natten och tvingar mig ligga vaken resten av natten. vill kunna lägga mig och tänka att "allt är okej", och sedan få sova en hel natt igenom. snälla ångest, försvinn från mig. jag är så jävla trött på skiten. varför kan jag inte bara vara normal?
ibland blir jag så jävla trött på alla deppigheter.. känns som man alltid uppmärksammar allt dåligt som hänt eller händer i livet. men vad hände med allt bra? i detta inlägget kommer jag uppmärksamma allt som jag är lycklig över att jag fått uppleva och alla människor jag är verkligt lycklig över att ha eller ha haft i mitt liv.
när jag föddes blev jag dotter till två helt underbara föräldrar, och lillasyster till två helt underbara syskon. älskade mamma, pappa, bror och syster. ni betyder allt för mig.
några år senare började jag på ett dagis. det var där jag träffade min första och allra bästa vän. alexandra, nenne, grönögd. jag var 3 år gammal. det stod som skrivet i stjärnorna att vi skulle hålla ihop genom allt. och det har vi också gjort.
någonstanns i mellanstadiet fick jag min andra bästa vän, tessan. vi hade gått i samma klass sen sexårsgruppen, men aldrig riktigt umgåtts förns då. med henne var det också dendär känslan att vi kommer nog aldrig tappa kontakten helt. glida isär är en sak, men vi håller hårt i vad vi har kvar, och det är den detaljen som gör skillnad.
nenne och tessan följde med mig genom hela grundskolan. i sjätte klass bytte vi skola för att vi blev intagna i nordhemsskolans musikklasser. det var något av det roligaste jag gjort. jag träffade massa nya människor, fick nya vänner, fick min första riktiga pojkvän, och lärde mig väldigt mycket om mig själv. t.ex att musiken verkligen är mitt liv och att min största passion är att sjunga. detta har räddat mig i väldigt många situationer.
när jag skulle välja gymnasie var jag från början fast besluten, men ändrade mig dagen innan insökningarna skickades, och det var nog det smartaste valet jag gjort. så det blev munkebäcksgymnasiet. världens bästa skola. världens bästa klass.
ettan var nog det bästa året i mitt liv hittills. jag slog mig fri från ett pajat förhållande. jag träffade så jävla mycket nytt folk, inte bara i skolan utan utanför också. jag var jämt ute och hängde, festade eller satt på café typ. jag var lycklig. jag började i en förening som heter Gyllingen. "mötesplats för barn och tonåringar i familjer där en förälder är eller har varit psykisk sjuk". jag är så jävla glad att jag gick där. det gav mig så sjukt mycket. jag träffade dessutom en person som har betytt sjukt mycket för mig, men som jag tyvärr inte har någon kontakt med längre.
mot slutet av året träffade jag min andra pojkvän. en helt underbar kille som jag fick två och ett halvt år tillsammans med innan det tog slut. jag är verkligen evigt tacksam över vad jag fick dela med honom. vi delade fler fina stunder med varandra än vad jag kan räkna på fingrar och tår. han var och är fortfarande väldigt betydelsefull för mig.
jag fick också min tredje bästa vän. alltså inte i någon slags rangordning haha. men min bästa vän nummer tre liksom. emma slemma. också någon jag gått i samma klass som innan, men aldrig pratat med typ. gymnasiet förde ihop oss. det klickade direkt.
och världens bästa lärare fick jag också. i tvåan. sverker. världens bästa sverker. vi brukar maila ibland, men det var längesen nu. han förstod mig på ett helt annat sätt än vad en lärare någonsingjort. han är nog den största anledningen till att jag inte hoppade av skolan helt när allt var som jobbigast. tack.
sista året på gymnasiet fick jag en ungdomscoach. typ kontaktperson/vägvisare/inspirationskälla. världens bästa dessutom. kära ingemar. gud vad mycket han har hjälpt mig. jag har haft många psykologkontakter och kuratorer innan (tex karl som också hjälpte mig hur mycket som helst. jag längtade till torsdag varje vecka för då skulle jag träffa honom och kunna prata ut och släppa ut allt) men ingemar är inte riktigt samma sak. har har verkligen tagit sin tid för att lära känna mig på djupet. och han är så jävla grym på att ge mig feedback och goda råd. fan vad bäst han är! vi har fortfarande kontakt.
istället för att söka jobb (förutom sommarjobb då) sökte jag till folkhögskola efter gymnasiet. det var ingemar som hjälpte mig med det. sökte en skola på tjörn och en i ljungskile. det blev ljungskile. UMUS heter min klass. allmän kurs med musikinriktning, dvs att jag läser upp gymnasiebetygen samtidigt som jag går musik. fett bra kombination. att börja på denna skolan var ett stort steg för mig. jag "flyttade" hemifrån för första gången. åker ju hem på helger och lov, men under veckorna bor jag på skolan. detta var väldigt svårt för mig, men också nyttigt, tror jag. jag behövde lämna det gamla och starta om på nytt med mitt liv. och det har jag också gjort.
efter en ganska kort tid på skolan lärde jag känna simon. underbar kille verkligen. vi klickade direkt och blev skitbra vänner, vilket senare ledde vidare till starkare känslor. vi är nu tillsammans. jag har aldrig träffat någon som jag delar så mycket erfarenheter och personlighetsdrag med som med simon. jag blir så förvånad ibland över hur allting bara klaffar liksom.
dethär är dom sakerna som varit mest avgörande i mitt liv, som jag kunde komma på just nu iaf. och jag är så extremt glad över att jag fått lära känna er människor. ni har format mig ska ni veta. och det kan jag vara stolt över. för ni är bäst. älskar er och min familj över allt annat på jorden. det var allt för mig. fan vilket tråkigt avslut det blev. aja. tack och adjö
