ibland händer det så mycket att jag inte hinner med. jag liksom tappar greppet. kan inte hålla fötterna på jorden. men mitt i denna situation följer fortfarande känslor med mig. överallt. vad som än händer så är det samma tankar som jagar mig. natt och dag. jag får liksom aldrig lung och ro. jag kan inte sova ordentligt. har konstant ont i huvudet. spänningshuvudvärk. samma som jag hade i trean på gymnasiet, i typ ett halvår haha. det kommer jag aldrig palla nu. denna huvudvärken har varit i ungefär en månad nu. så jävla trött på det. vill inte gå på panodil varje jävla dag. bara önskar att det kunde försvinna. samtidigt är det nog inte konstigt att värken är där hela tiden. jag är så sjukt stressad av alla mina tankar och känslor. misshandeln, mamma, pengar, mikael, farfar, skolan, sömnproblemen, mina störda blockouts, mardrömmarna, sämsta självförtroendet i fucking världen, och inte minst ångesten.. allt är en virvelvind just nu. och på allt detta saknar jag massa gamla vänner hemma i göteborg. vänner från förr. som jag tappat kontakten med. men jag känner mig iallafall någorlunda säker på simon. det är skönt. och jag har oftast ganska kul i skolan just nu.. både under skoltid och efter. så det finns ju bra saker också.
det är helt sjukt hur mycket som kan hända på bara ett halvår på en folkhögskola. hur mycket ens liv förändras, och hur mycket man lär sig om sig själv. ingemar säger iallafall att det inte är jag som har förändrats, utan att mitt livs omständigheter har förändrats, och det i sin tur påverkar självklart mig som person. men jag tänker fortfarande likadant, jag känner fortfarande likadant. jag är fortfarande fia. och jag vill så gärna att alla ska se det. hur som helst, finns det någon jag litar på till 100% så är det ingemar, så jag får lita på det han sagt.
som sagt, det är väldigt få saker i mitt liv som jag är säker på just nu. och det känns som jag går runt och bara väntar på bättre tider. kanske är dethär det närmsta ett perfekt liv jag kan komma? kanske kommer det bara gå utför härifrån? vad tar man sig till? jag vill bara kunna lägga mig ner i min säng på kvällen och inte ha något som håller mig vaken, eller som väcker mig mitt i natten och tvingar mig ligga vaken resten av natten. vill kunna lägga mig och tänka att "allt är okej", och sedan få sova en hel natt igenom. snälla ångest, försvinn från mig. jag är så jävla trött på skiten. varför kan jag inte bara vara normal?