eftersom alla skrivit om den första Riktiga kärleken, så tänker jag denna gången gå Mot strömmen och skriva om min allra allra första kärlek. ska försöka att inte göra detta inlägget lika långt som det första xD anyway, here I go.

jag var 6 år och han hette filip. det var min brors bästis och han var hemma hos oss ibland när dom lekte. blev alltid lika glad när han kom, och jag ville alltid vara med o leka.
filip var 8 år. han hade brunt lockigt hår och bruna ögon. åså var han jättetjock (fast inte på den bilden där uppe.)
jag tror det var skrattet jag föll för.
jag var själv bästis med filips lillasyster lina. och dom bodde tvärs över gården, så jag och min bror brukade gå över till dom tillsammans och leka. med åren försvann ju mina "känslor" (haha) för honom, men enda upp i högstadiet tyckte jag alltid att han var fin. både på insidan och utsidan. fast han var aldrig någon jag skulle kunna tänka mig att vara tillsammans med. hade ju känt honom sen jag var så liten, så det skulle nog bara bli konstigt. nu på senare år har jag berättat för honom hur förälskad jag var som liten, och vi skrattade bara åt det. han hade ingen aning, haha.
när han började gymnasiet började han träna riktigt hårt och gick ner hur mycket som helst. idag är han smal som en sticka och inte alls attraktiv på något jävla sett. (att killar inte fattar hur fult det är att vara pinnsmal?) iallafall. vi har ingen kontakt över huvud taget längre, och det har vi inte haft på typ 5 år. vet inte ens om han bor kvar längre? bryr mig inte heller. har gått förbi han några gånger på stan och vi säger inte ens hej.
det var berättelsen om min första kärlek, haha. snipp snapp snut, så var sagan slut.