alltså. jag vill inte bråka och jag vill inte konfrontera, men jag har endel jag måste få ur mig som jag därför skriver här. jag tänker inte nämna något namn, men jag vet själv att den det handlar om kommer att fatta det, och det kommer säkerligen mina andra närmsta vänner också göra.
jag har en vän som jag tycker så väldigt mycket om. en alldeles underbar vän som verkar ha allt, men det finns en sak som fattas hos henne. tid. vi var hur tighta som helst hela gymnasietiden, fram tills sista året. pressen i skolan ökade och prov, inlämningar och läxor tog över i princip hela henne. hon var som en stor jäkla bok som skulle fyllas med 10742457 sidor av arbeten innan studenten. hon var totalt slutkörd sista terminen liksom. självklart påverkade detta oss, våran vänskap sattes på standby ungefär. jag tyckte det var jättejobbigt då hon är en viktig människa i mitt liv. jag försökte att inte bli arg på henne varje gång hon fick ställa in att vi skulle ses, men känslorna gick liksom över styr. och det var inte bara att hon inte kunde ses, det var det att hon sa att hon kunde och ångrade sig sedan i sista sekund i 9 av 10 fall. jag kände mig därför ganska lämnad åt sidan, och det väckte en otrolig frustration. det hade varit en grej om man bestämde att "vi kommer inte kunna umgås på hela detta halvåret, det funkar inte" men det var snarare varje vecka t.ex. "ja, vi ses på tisdag".. tisdagen kom och hon kunde ändå inte ses. det är ganska svårt att hålla sams i en sådan situation. men jag såg framåt och försökte hela tiden fokusera på studenten och hur mycket tid vi skulle ha till att träffas sedan, när alla skolgrejer var över. tiden flöt på och vi sågs så ofta vi kunde, vilket inte var speciellt ofta och för det mesta bara någon timma eller två. jag visste att hon mådde jättedåligt, att hon knappt kunde sova om nätterna för den stress och ångest som jagade henne inför alla skolarbeten hon måste göra klart. även om hon inte trodde att jag förstod det, så gjorde jag det, jag visste hela tiden att det inte var lätt. för mig själv var det till en början mest irriterande att vi aldrig kunde ses, och jag saknade henne. men en svår tid av panikångestattacker uppstod för mig mitt i allt, vilket gjorde att jag kände att jag behövde henne för att överleva. och när hon då inte kunde ses mådde jag så dåligt att jag många gånger trodde jag skulle gå under jorden. jag vet inte om hon riktigt förstod hur livsviktig hon var för mig. och är för mig än idag. och när jag sitter och skriver detta funderar jag missnöjt över vad som hände med detdär "efter stundenten lovar jag att allt blir bra! då har jag all tid i världen att ses!"..? hela sommaren har snart gått och vi har inte direkt träffats speciellt mycket. mer än innan studenten kanske, men ändå känns det som att hon fortfarande är upptagen jämt och ständigt. det löftet som liksom drev mig i ett halvår, den önskan, den gick aldrig i uppfyllelse. och som jag skrev tidigare, jag vill inte bråka. jag vill inte konfrontera detta problemet mer. för jag orkar inte. jag blir helt slut av att bara tänka på det, bara för jag har ägnat så jäkla mycket energi åt det i så lång tid nu. och jag vill inte ha någon respons i något slags självförsvar, för jag vet att det kommer vara samma bortförklaringar som det varit alla gånger innan också. annorlunda text kanske, men samma budskap. och jag vill inte ha fler bortförklaringar. aldrig mer. jag vill inte veta av någonting av skiten längre alls. jag vill bara ha min vän, så som jag hade henne förut. jag vill kunna slänga iväg alla hennes jäkla kalendrar, scheman oich klockor och låta henne leva ett fritt liv där hon har tid att göra allt hon vill, och där hon har tid för mig. för oss. folk får tycka vad dom vill, kanske att jag överdriver och låter som en gammal kärring som försöker göra allt för att äktenskapet inte ska haverera. eftersom man lovat sin kärlek till varandra i nöd och lust inför någon jäkla gud, och för att det ska vara så. nu är detta inte fallet, men det är ungefär så mycket hon betyder för mig. och det är så mycket jag är berädd att göra för henne, herregud, hon har inte den blekaste aning om hur mycket jag bryr mig om den tjejen. just nu är känner jag en otrolig besvikelse, men jag hoppas innerligt att våran tid kommer tillbaka. att vi någon gång i framtiden kan bli så tighta igen, som vi var för längesen, och att det sker innan min låga av hopp har brunnit ut. hon är trots allt min bästa vän, och jag klarar mig inte utan henne.
det är min sanning. tack och adjö