är det bara jag eller fattar inte människor någonting? eller är det så att folk fattar, men skiter i det? det känns som att ingen ser. det känns så jävla ensamt. den enda som vet är du, och det är knappt så det går för oss att prata med varann om det. blir liksom för jobbigt. men det finns hundra tusen tankar och känslor som måste ut snart, innan jag spricker. vem ska jag prata med? var är ingemar när jag behöver honom? han har semester liksom.. usch ja, jag önskar jag kunde ta semester från detta. önskar väl att det aldrig hände iförsig.
fysiska skador är ingenting, Ingenting. dom försvinner. läker. förr eller senare. i detta fall var det knappt en big deal. däremot att inte kunna sova ordentligt om nätterna, att få rysningar i kroppen såfort man går utanför dörren, ha en undermedveten ständig ångest och känna sig gråtfärdig för att man ser detdär ansiktet framför sig hela tiden. kan man liksom aldrig få vila från minnet av händelsen? jag är helt utmattad i huvudet. jag orkar ingenting. och jag vet att du inte gör det heller. och jag är så jävla orolig för dig. jag försöker hjälpa dig. tror det är viktigt att vi hjälper varandra. men vi kan fortfarande inte vara helt ensamma i detta. människor måste fatta att detta inte är en lätt grej. men människor är blinda och naiva. så vi stänger in oss istället, och när vi går ut sätter vi på dendär masken. happy-face!..
kanske är det vi som är blinda? kanske ser vi inte att folk visst fattar? kanskr är det därför jag skriver här? kanske är vi inte är ensamma i detta om vi själva gör något åt det? men det är svårt. man vågar liksom inte prata om det. känns skamfyllt på något sätt om jag ska sätta mig ner och berätta hur dåligt jag faktiskt mår. en otroligt påfrestande situation. så vad gör man? jag får hålla ut till måndag då ingemar börjar jobba igen. att bita ihop är väl det enda jävla sättet att överleva i detta samhället?