Ingemar hämtade upp mig vid skolan med bilen. vi åkte till vasa och satte oss på espresso house. tog en varm choklad med grädde och marsmellows (stavning?). där satt vi och tjötade i ungefär 2 timmar. det är sjukt hur fort tiden går när man pratar med honom. det blir liksom aldrig någon tystnad. jag tycker om det. tycker om honom. han gör mig avslappnad och det känns som att han förstår mig bättre än vad någon annan någonsin gjort innan. han kan sätta ord på mina känslor och besvara frågor som jag dragits med i flera år, på bara någon sekund liksom. trots att jag bara träffat honom typ 2 gånger så vet jag att han kommer göra en förändring i mitt liv. han kommer vara någon jag aldrig glömmer. någon som hjälpt mig upp ur underjorden, där jag känner att jag är ganska ofta. eftersom han inte läser min blogg, eller nog ens vet att den existerar, kommer han inte att läsa detta, och det är det som är så skönt. så slipper jag konfrontera hans reaktion. jag kan väl få tycka såhär om honom utan att han alltid behöver veta det? .. och min blogg börjar förvandlas till en emotionell dagbok. tråkigt för mina läsare, men jag får inte ur mig dethär på något annat sätt. och förr eller senare måste det ut, för annars spricker man. tro mig, jag vet.
it's really too late to call, so we wait for morning to wake you. that's all we got.. to know me as hardly golden, is to know me all wrong, they were.
