jag tror inte för fem öre på någonting religiöst. tycker det är synd att ägna massa åt be till någon slags högre makt om hjälp, när hjälpen ändå inte kommer. vi alla vet ju hur världen ser ut idag liksom? hade det funnits någon form av en Gud som ville alla människor väl, så skulle där inte finnas krig, fattigdom, svält m.m. sorry, men det är bara bullshit.

jag tror på spöken. att det finns något andligt hos oss. att våra nära och kära efter döden ändå stannar kvar och vakar över oss hela tiden, utan att vi kan se dem. ibland får jag för mig att gustav sitter bredvid mig på spårvagnen, vid köksbordet, eller just nu när jag sitter här. bara kollar att läget är okej. kanske ler någon gång för att han ser mig le. och i jobbiga tider när allt känns hopplöst så är det han som på något sätt försöker säga mig att det kommer bli bra. han som ger mig det lilla kornet av ljus i en ocean av svart. han kan inte hjälpa mig alls, men han kan nå mig för att han finns i mig. ge mig hopp.
därför är jag också rädd för döden. läskigt att sitta där som ett spöke bredvid sina älskade, utan att kunna bli varken sedd eller hörd. det är ju som om alla runt om en plötsligt skulle bli blinda och döva. och tappa känseln. måste vara oerhört frustrerande. därför tror jag han ler när jag ler. han vet, att jag vet, att jag har honom där någonstanns. och det är detta som håller just mig vid liv.