Emma. 22 år.

tjejen ni ser på bilden är för mig den vackraste som finns. min älskade syster. hon är min största inspirationskälla och förebild. den tjejen har, trots starka motgångar, lyckats så himla bra i livet.
när jag var mindre tog hon praktiskt taget hand om mig och hjälpte mig i alla lägen. vi stod varandra väldigt väldigt nära ett tag när jag var ungefär 10-14 år. då var hon 13-17. under dom åren gick vi igenom mycket tillsammans och hon visade mig världen.
jag ville alltid vara som hon. snyggare, vackrare, äldre och mognare är vad jag var. men varje gång jag fyllde ett år äldre, blev också hon ett år äldre, så det sket sig med att växa ikapp.
folk brukar säga att vi är väldigt lika varandra. speciellt när vi inte bär något smink och har håret uppsatt. vi har stått tusen gången framför spegeln och försökt hitta minsta lilla likhet.
det jag anser att vi har mest gemensamt är åsikter, värderingar, sätt att tänka och förmåga att känna sympati och empati. sen har vi dessutom en humor som jag aldrig stött på hos någon annan, och som bara hon och jag förstår.
det är alltid lika underbart att skratta med henne.
jag tror inte att man kan vara mer stolt över sin syster än vad jag är över henne.
kommer fortsätta att se upp till henne hela livet ut.

Erik. 20 år.

min kära broder. världens snällaste kille verkligen. vi har haft en väldigt annorlunda relation än vad jag haft med emma. vi var (förutom nu) närmst varann vid 5-12 års ålder. vi lekte tillsammans, varje dag. han var min beskyddare i skolan.
när vi blev äldre växte vi ifrån varandra lite. pratade knappt med varandra. han spenderade mycket tid framför datorspel och jag hade mer uteliv. men så för ett par år sedan nu slog han en twist och lämnade datorspelandet bakom sig. med hans nya sociala liv kom också vi närmre varandra igen. det var skönt.
han har också, trots starka motgångar, lyckats otroligt bra i livet. därför avundas jag honom varje dag.
vi har ganska mycket gemensamt, men mest av allt vårt stora intresse för musik.
jag älskar att åka bil när han kör för då är det alltid någon musik på som jag gillar. det får mig alltid att känna mig trygg.
erik delar första platsen som största förbild ihop med emma. han kommer också alltid att inspirera mig och vara någon jag ser upp till hela livet ut. han har gjort mig så stolt.


ibland önskar jag att jag var något av mina syskon. jag känner mig så liten i jämförelse med dom. så mycket mindre, inte bara i ålder, utan i värdighet. dom är så bra och jag är så dålig liksom. dom är bäst i hela världen. min trygghet. det blir väl så när man är yngst. man blir den lilla skiten som dom andra får ta hand om. jag kan helt enkelt inte känna att jag i något läge är bättre än dom, för dom är bäst och så är det bara. men det är skönt. "jag är sämst, men det gör inget för mina syskon är bäst." det är min livs ursäkt. då kan jag vara glad för deras skull istället. vilket jag är.
jag älskar mina syskon mer än vad ord kan beskriva och jag önskar dom båda allt gott i fortsättningen av livet och hoppas att jag någon gång uppfyller min önskan om att lyckas så bra som dom gjort med allt. det skulle vara en dröm som blev sann. mitt största mål i livet.
tack och adjö