du säger "du kan inte ta på dig lidandet"
jag säger "det är inte så lätt"
du säger "det är hennes liv, hennes problem att ta itu med"
jag säger "jag ska försöka"
du säger "att försöka räcker inte, du måste lämna det"
jag säger "men jag har gjort allt jag kan, det är försent, jag har kommit sjukdomen för nära"
du säger "när hon dippar, dippar du. ser du inte det?"
jag säger "vad ska jag göra? hur hanterar man dethär?"
du säger "återigen, du kan inte ta på dig lidandet. du måste släppa det. lämna det åt henne."
jag säger "jag vet. jag ska"
jag lämnar med ett leende och tar en varm hand i min och säger vi ses nästa vecka och tills dess har jag jobbat på dethär och jag fixar det och sen går jag rak i ryggen därifrån som om det vore det enklaste i världen men från den djupaste jävla vrå i mitt hjärta skriker jag efter hjälp